Empati och omsorg

Lite nattankar.

Jag slutar aldrig att förundras över andras "rätt" att lägga sig i andras liv och leverne.
Att det ska finnas så lite empati och inlevelseförmåga. Många lever med trasiga liv och många andra som står inför livsavgörande beslut. Där klampar många in och vet precis hur dom ska göra eller fixa till sina liv. När man inte har "gått i deras skor" kan man omöjligt sätta sig in hur dom har det eller känner det. Det är så lätt att slänga ur sig "kloka råd" utan att förstå konsekvenserna av dom. Oftast behövs inte råden. Det som behövs är kanske ordlös närvaro. Jag har själv stått inför livsavgörande beslut och bekantas bekanta som ringt upp mig och sagt hur jag ska göra. Jag har, efter första förvåningen, frågat om dom då tänkte ställa upp för mig. Både praktiskt och att finnas till för mig dygnet runt. Men det hade dom givetvis inte tänkt på och inte kunde tänka sig heller att göra.
Jag har nog själv också varit oförsiktig och utan att tänkt mig närmare för gett "kloka råd". Men med åren så har jag lärt mig att vara försiktig och har inte behov heller av att lägga mig i andras liv, utan att ha blivit tillfrågad om det. Jag har nog med mitt egna liv och inte ork, energi eller behov av doppa näsan i sånt jag inte har att göra med.

Oftast handlar det nog om folk som inte orkar eller vågar ta tag i sina egna liv och då är det lättare att lägga sig i hur andra har det.