Utsikten på toppen och växandet i dalen

Jag skrev just en kommentar i en blogg och känner att jag ska lägga in den här.
Det handlar om att man är deppig ibland och inte orkar allt runt sig. Man behöver faktiskt inte ha dåligt samvete för det och känna att man alltid "ska rycka upp sig".
Var sak har sin tid, även deppighet. Nu menar jag inte djup depression. Det är en helt annan sak. Världen är stressig med högt tempo och jag tror ibland att kroppen på ett eller annat sätt säger ifrån, så att man ska dämpa ner sin egna takt. Antingen att man blir kroppsligt sjuk eller lite nere. Man får en ny chans till att ta ut en liten ny riktning i livet.

Kommenteren jag skrev:

Jag tror att alla känslor och stämningar hos en själv behövs. Som en balans liksom. Om man aldrig är nere och ledsen, så vet man inte hur det känns att vara glad och kan uppskatta det.
Jag gick en bibellinje för många år sedan i Sthlm och en lärare där sa att man behöver vara uppe på toppen ibland och njuta av utsikten. Men att det är nere i dalen det växer och är bördigt.
Man växer av lite motgångar och av att må lite dåligt. Man blir mera kreativ också av det, när man ledsnat på dalen och längtar upp till toppen.

Kram



Free Signature Generator