Livets dalar och toppar

Foto när vi bodde i Uppsala.
Bloggandets värld är ganska ny för mig. Dom bloggar jag oftast återkommer till är de som inte bara är yta och glam, utan lite mer personliga och varvas med livets händelser och lite annat. Själv skriver jag mest lite ytligt om vad som händer i mitt liv och tankar om lite av varje. Lite feg är jag nog också med att lämna ut för mycket.
Det som jag kan reagera över är när jag läser om andras livstragedier och vilka hurtiga hjärtlösa kommentarer dom kan få. Är man mitt inne i en livsfas när allt har rasat omkring en och hålet rätt ner i det svarta har öppnats på vid gavel, då skär det som dom vassaste knivarna med kommentarer som att "ryck upp dig", "tänk positivt", "se dig i spegeln och le"...ja då ordnar sig allt...tror dom...
Oftast är nog en blogg ett sätt att få skriva av sig och lätta på trycket lite. Den som modigt lämnar ut sig så, behöver som minst hurtfriska kommentarer som gör allt än värre.

Liten snutt av mitt livsöde.

Bild efter intensiven och på väg upp till BB. Jag fick hålla nyfödde sonen en stund och sen träffade jag inte honom igen förräns efter nån dag. Jag var så dålig så jag orkade knappt med mig själv och första dygnet så låg han i kuvös, som snittade barn gör.
När jag varit gravid och efteråt, så har jag rasat i vikt i mig själv.
Ser nu på fotot hur smal och tärd jag var. Men det har jag ju hämtat igen med råge :-).

När jag väntade mitt 6:e och sista barn så var jag 41 år och kroppen slet väldigt ont.
Krämper hade jag övernog av då och bla hade jag åderbråck i underlivet så jag inte kunde sitta riktigt. Det fanns nästan ingen krämpa som jag inte hade. När det blev dags att åka in till förlossningen så sa jag inget till dom därhemma. Först bakade jag 8 limpor så att dom skulle ha när jag var borta. Badade och la barnen. Städade undan och duschade själv. Då sa jag att nu måste jag åka in. När vi kom till förlossningen och barnmorskan undersökte mig så sprang hon direkt efter en läkare. Hela navelsträngen låg under sonen och det blev snabbt iväg för akut kejsarsnitt. När jag vaknade på intensiven med slangar så fick jag veta att dom hade skurit upp mig för mycket och jag hade tappat över en liter blod. Smärtan jag upplevde i magen efter snittet var otrolig och i jämförelse med att ha fött 5 barn på vanlig väg så var det en barnlek. Efter några dagar så kände jag att jag måste åka hem. Maken klarade inte av att ta hand om barnen hemma. Jag var i så dåligt skick så jag tog mig knappt ur sängen och in i duschen själv. Men hem kom jag och där var det bara att kasta ut mattorna och städa och laga maten. Med 3 småbarn så fanns ingen tid för vila och efter en månad så kändes det som jag hade ramlat ner i ett svart hål och orkade och kunde knappt klara av något hemma. Jag är tjurigare än tjurig och visst klarade jag det, men med nöd och näppe.
Mödravården där i Uppsala hade psykolog knuten till sig för mödrar som gjort akut snitt och det var min räddning. Ett år efter förlossningen så "kastade" jag ut maken. Det räckte med 3 små barn och jag behövde inte ett vuxet barn också. Det hände saker med hans 3 andra barn också och jag kände att måttet var rågat då. Jag var då ensam mamma till barn som var 1 år, 3 och 4 år och en tonåring. När vi flyttade ner till Uppsala så flyttade ene sonen upp till sin pappa efter några månader. Sonen gick inte samman med maken och det var det tyngsta jag varit med om då. Jag visste också att sonen inte skulle få det så mycket bättre heller. Han var ner på loven till oss, tack och lov.
Min fibromyalgi blossade upp rejält efter kejsarsnittet. Jag provade att plugga ett tag, men det gick inte så bra. Jag fick också en cysta på en av äggledarna som jag fick åka in akut och ta bort.



Min pappa dog i den här vevan och han och jag hade mycket ouppklarat mellan oss. Jag hann i alla fall upp och vara med när det hände. Det här är sista fotot jag har på honom. Han körde ner en bil som han och brorsan hade fixat till mig, som jag betalade givetvis *ler*.

2 år efter skilsmässan så flyttade vi upp igen och då flyttade sonen hem till oss igen.

Många bäckar och floder har runnit under dom här åren också, både tragiska och roliga, men det är en helt annan historia.

kram


Free Signature Generator